Машенька

Är det något som alltid får mig på gott humör är det att lyssna på Ruki Vverh. Det spelar ingen roll att jag har hört låtarna hundra gånger, att alla texter handlar om samma sak ("smulan min, jag saknar dig", "jag kommer aldrig att släppa dig", "var är ni tjejer?") och att musiken är simpel och platt.


Ruki Vverh ger uttryck för mellanstadiets oskuldsfullhet. Känslan av att vara kär i en ny person varje dag, fantisera om att hålla handen och gå på bio tillsammans. Det där som inte går att återvända till nu när jag är 20+ och alldeles för cynisk för mitt eget bästa.
Men Ruki Vverh ger mig möjligheten att fly vardagen och låtsas att jag är elva igen, dessutom på ryska.

Bilden.

Putin dementerar ryktena om honom och gymnasten.

Häromdagen var Igor och jag och såg filmen Import Export på Zita. Det var en stark upplevelse som jag inte riktigt smält än. Regissören lyckades beröra så många olika aspekter av mänskligheten på en gång, och på ett väldigt avskalat sätt.

Han fångade också skönheten i betongen och industrimiljön.
Kvinnan som går till jobbet uppklädd i päls och höga klackar, mitt i misären av skorstenar och förfallna byggnader. Hon och hennes mor som kånkar på vattendunkar och kokar vatten på gasspisen till badet. Inredningen i lägenheten med mattor på väggarna, tunna spetsgardiner och femtiotalsmöbler.

En hel del scener var väldigt magstarka. Speciellt de där den österrikiske killens styvfar förnedrade prostituerade kvinnor och behandlade dem som förbrukningsvaror. Men filmen hade inte varit fullständig utan dem. Skildringen av ålderdomshemmet i Österrike var både gripande och komisk...och väldigt talande för det moderna Europa där gamla människor stoppas undan och glöms bort av sina anhöriga.

Jag ska inte ens försöka sammanfatta mer. Man måste se filmen för att förstå, och det är verkligen en upplevelse värd pengarna om man har en böjelse för filmer som inte bara skildrar den sminkade sidan av livet.

Bilden.

Seminariet om mänskliga rättigheter i Ryssland som jag gick på igår gav mig inspiration och kraft att ta tag i kursen vi läser nu (trots att den inte har någon relevans i Ryssland) för att uppnå mitt mål.

Det är till Petersburg jag vill. SPBU. Det är bara där ett så sarkastiskt anslag (källa) kan sättas upp på juridiska fakulteten, jag älskar det!

Har man någon gång åkt tunnelbana i Moskva vet man att det finns ett helt system att anpassa sig till: man måste gå rätt, stå rätt och omplacera sig rätt inför avstigning.

Folk ignorerar inte varandras existens som här hemma utan ser aktivt till att ställa sig upp om det kommer någon babushka, någon med barn o.s.v. Och framförallt frågar man varandra om man ska gå av på nästa station eller inte. Ska man inte gå av så ser man till att lämna plats för dem som ska det...därmed flyter allt på trots att Moskva är en stad med över tio miljoner invånare och tunnelbanan i rusningstrafik är helt galet trång.