Машенька

På en vecka gick Stockholm från grått till grönt, från regn till sol, sura ansikten till flirtiga. Stockholm är mitt hem, men jag blir inte nöjd här. Jag känner mig bara halvlevande.


Varje vår är det likadant: jag längtar tillbaka.
För två år sedan hade jag min vår i Moskva. Ryssarna började hänga i parkerna med öl och alkoläsk och militärerna bytte till sommaruniform. På marknaden i Izmajlovskij park tog man fram snygga vårjackor, linnen med spets, glitter och paljetter, glamorösa sandaler för alla smaker. Och moskvaborna lämnade stan över helgerna för att åka till datjan, vilket innebar enorma köbildningar på fredagar och söndagar.


Visst är jag lite mer tillfreds nu än tidigare - jag har inget val. Jag kommer inte kunna åka tillbaka förrän om tidigast två år. Tills dess får jag nöja mig med korta visiter till diverse OSS-länder och pubar med Slaviska föreningen.
Ryssland är mitt knark. Jag känner mig inte hel om jag inte med jämna mellanrum får prata ryska, dansa till rysk musik och bli tillrättavisad av barska ryska tanter.

Det är svårt att avgöra exakt när det började. Det smög sig på, bit för bit...

Kryssningen är vad jag brukar se som inledningen, trots att jag redan innan den hade gjort en resa till Ryssland. På kryssningen blev intresset totalt, fulländat. Jag började brinna för landet och språket...lät mig hjärntvättas utan motstånd.

Vid mitt första riktiga möte med Ryssland var det barnsligheten jag såg. Det var som ett enda stort barnkalas - ballonger, fyrverkerier, tårtor, sång och dans. Vart jag än vände mig fanns det någon som ville framkalla ett leende på mina läppar.

 

Folk kramades, dansade ringdans, klädde ut sig. Och hela tiden den kollektiva känslan i luften som jag aldrig har upplevt i Sverige.

 

Jag blev barn på nytt.