Машенька

Ja, bloggen har legat på is sedan Eurovision.
Jag tappade väl sugen helt enkelt och fastnade i mitt frenetiska tentapluggande.

Nu är sommaren förbi och jag har ännu en underbar resa till öst i bagaget.
Tågluffen med Henri blev verklighet. Vi åkte Vilnius-Minsk-Kiev-Lviv-Krakow på två veckor. Tyvärr tillåter inte min studentekonomi några längre semestrar och jag var tvungen att jobba hela resten av sommaren.
Ska inte ge mig på att sammanfatta resan. Det får räcka med att konstatera att det var en underbar upplevelse och att jag svävade på moln av välbehag nästan hela tiden.


Hösten är här, likaså studierna. Det där med att tveka inför juristlinjen är inte ett alternativ längre, nu har jag kommit så långt och känner mig mer och mer övertygad om att det är yrket för mig. Framförallt uppskattar jag att det är så konkret och allmänbildande - nästan allt kan jag ju koppla till min egen tillvaro.

Och Slaviska kommer att leva upp den här terminen, det är jag säker på. Vår första pub var helt perfekt!

Ryssland-Georgienkonflikten får jag behandla i ett annat inlägg. Kan dock redan nu påpeka att vinklingen i svensk media gör mig galen - vad som än händer är Ryssland den självklara fienden. Det måste vara rysskräcken som talar, den sitter tydligen väldigt djupt rotad i den svenska folksjälen. För om man ska se på saken från andra sidan har ju inte heller Saakashvili speciellt rena händer. Men de reflektionerna kommer sen...

Är det något som alltid får mig på gott humör är det att lyssna på Ruki Vverh. Det spelar ingen roll att jag har hört låtarna hundra gånger, att alla texter handlar om samma sak ("smulan min, jag saknar dig", "jag kommer aldrig att släppa dig", "var är ni tjejer?") och att musiken är simpel och platt.


Ruki Vverh ger uttryck för mellanstadiets oskuldsfullhet. Känslan av att vara kär i en ny person varje dag, fantisera om att hålla handen och gå på bio tillsammans. Det där som inte går att återvända till nu när jag är 20+ och alldeles för cynisk för mitt eget bästa.
Men Ruki Vverh ger mig möjligheten att fly vardagen och låtsas att jag är elva igen, dessutom på ryska.

Bilden.

Putin dementerar ryktena om honom och gymnasten.

Häromdagen var Igor och jag och såg filmen Import Export på Zita. Det var en stark upplevelse som jag inte riktigt smält än. Regissören lyckades beröra så många olika aspekter av mänskligheten på en gång, och på ett väldigt avskalat sätt.

Han fångade också skönheten i betongen och industrimiljön.
Kvinnan som går till jobbet uppklädd i päls och höga klackar, mitt i misären av skorstenar och förfallna byggnader. Hon och hennes mor som kånkar på vattendunkar och kokar vatten på gasspisen till badet. Inredningen i lägenheten med mattor på väggarna, tunna spetsgardiner och femtiotalsmöbler.

En hel del scener var väldigt magstarka. Speciellt de där den österrikiske killens styvfar förnedrade prostituerade kvinnor och behandlade dem som förbrukningsvaror. Men filmen hade inte varit fullständig utan dem. Skildringen av ålderdomshemmet i Österrike var både gripande och komisk...och väldigt talande för det moderna Europa där gamla människor stoppas undan och glöms bort av sina anhöriga.

Jag ska inte ens försöka sammanfatta mer. Man måste se filmen för att förstå, och det är verkligen en upplevelse värd pengarna om man har en böjelse för filmer som inte bara skildrar den sminkade sidan av livet.

Bilden.

Jag tror att många som har spenderat en tid utomlands känner samma som jag. Man inser att det finns andra sätt att leva sitt liv, andra perspektiv. Och man får återfall och abstinens.


Den här låten får mig att vilja flyga iväg. Jag vill ha en rysk kiosk, en parkbänk, betonghus och träd med vitmålad stamm omkring mig.

Tågluffen Litauen-Vitryssland-Ukraina (och lite Polen på slutet) är fortfarande på planeringsstadiet, men känns ändå lite närmare än förut. Snart ska vi köpa biljetter.

Ukraina har lockat mig under en tid, och även om jag var på Krim i somras känns det som att jag inte riktigt upplevde det riktiga Ukraina. Krim är ju så ryssdominerat och känns verkligen som en kvarleva från Sovjettiden med sina sanatorier, vandringsleder och linbanor.


Den här gången är tanken att åtminstone åka till Kiev och Lviv, med en liten avstickare till Tjernobyl.
Jag kanske inbillar mig, men ukrainare känns aningen livsgladare och fredligare än ryssarna. På konserten med Haydamaki var stämningen uteslutande trevlig och många hade satt på sig folkdräktsskjortor. Och bara det faktum att Verka Serduchka(länken rekommenderas starkt) är ukrainare styrker att inbillningen kanske har ett visst mått av sanning i sig.

Idag är det männens stora högtid i Ryssland - fosterlandets försvarares dag.
Tidigare har den hetat röda arméns dag och sovjetiska arméns dag. I likhet med många andra gamla sovjetiska högtider har den bara bytt namn och finns kvar även i det post-sovjetiska Ryssland.


Av dessa gamla högtider är det nog egentligen bara segerdagen den 9 maj, День победы, som har kvar sin innebörd. Dagens högtid har mer eller mindre blivit en mannens dag. När vi bodde i Moskva hade klubbarna armétema och vi uppvaktade killarna vi bodde med genom att köpa blommor till dem.


Slaviska puben ikväll kommer ha ett liknande tema.
Det känns lite politiskt inkorrekt med tanke på alla negativa assosciationer till dagens ryska armé, men ibland måste man få släppa lite på allvaret och bara ha roligt. Dessutom kan vi passa på att köra lite sovjetkitsch och jag får spela mina favoritlåtar med Любэ. Ska snart ut på stan och leta efter ett kamouflagenät.

Henri tipsade mig om sidan www.101.ru som har samlat hur många radiokanaler som helst.
Favoriten just nu är Военная песня som spelar småmysig musik om krig och lumpen (vad annars?).

Mer storslaget och dramatiskt än så här blir det inte.
Även om du inte gillar den här typen av musik ber jag dig hålla ut till refrängen. Sofias röst är en såndär röst som når in under huden även på den mest hårdnackade människa. Och lägg därutöver till låttexten så kan ju vem som helst bli berörd.

Bandet Haydamaki från Ukraina kommer att spela på Södra teatern den 29 februari!
Jag har redan börjat värma upp...

När man kommer i kontakt med andra länder och kulturer tvingas man verkligen reflektera över sina nationella och kulturella egenheter.



Något som var väldigt påtagligt när jag började åka till Ryssland var att jag kände mig mycket mer levande där. Självklart berodde det i viss utsträckning på att Sverige var vardag och Ryssland äventyr, men rent allmänt verkar ryssar leva mer i nuet än svenskarna.
I Ryssland är det inte konstigt att bara dyka upp utanför någons dörr utan att föranmäla sig. Man behöver inte "boka in" fika med sina vänner två veckor i förväg och hemmet är inte en lika privat sfär som här hemma. Hur gärna jag än vill att folk ska kunna komma och gå hemma hos mig är det ändå min privata zon, och det är lite känsligt att öppna den delen av mig själv inför andra.


Vår lägenhet i Moskva var öppen för alla.
Vi hade ständigt nya gäster och fester. Atmosfären var levande och välkomnande...sådär som man vill att det ska vara här hemma också. Men det är så svårt att få in den där spontaniteten i sin svenska vardag! Jag kommer hela tiden på mig själv med att vilja planera in allt i detalj. När jag vaknar vill jag ha en preliminär plan för dagen, och om något oförutsett inträffar blir jag lite stressad och måste organisera om i huvudet.


Igor har skaffat tv från comhem och har en massa utländska kanaler. Igår jämförde vi lite vad man sände på primetime i de olika länderna och likheten mellan tyska, italienska och ryska kanaler var slående! Det var show, glitter, cirkus, folk som klädde ut sig/klädde upp sig och klappade händerna. Livsglädje helt enkelt.


Är det bara jag eller är inte svenskheten lite för torr? Jag är rädd att vår kultur kommer att dö ut om vi inte livar upp den lite...som det är nu kan många bara släppa loss, dansa och festa när de super. Och på en lördagskväll sänder man "America's funniest home videos" på tv som för att kompensera för att vi är så jävla tråkiga. Kom igen Sverige, bättre kan vi!

Jag har varit DJ för första gången i mitt liv, det var verkligen skitkul! Framförallt för att det var på Slaviska och för att jag fick spela alla mina slaviska favoritlåtar.
Det var en speciell känsla att ha full kontroll över musiken och se vilka slags låtar folk gick igång på.


Sedan tidigare är WWW, Tjernyj bumer och Dancing Lasha Tumbai stora favoriter. Något som förvånade mig lite var dock att Sofia Rotaru var så populär. Jag trodde att folk skulle ha samma förhållande till henne som till Alla Pugatjeva - d.v.s. att de gillar henne men skäms lite för att erkänna det eftersom det är deras föräldrars musik också.


Folk verkade vara nöjda med mig och om folkviljan styr så kommer jag nog DJ:a på Slaviska ett tag framöver!

Jag har våta drömmar om att tågluffa Litauen-Vitryssland-Ukraina i sommar. Det är inte omöjligt och kräver inte överdrivet mycket pengar.


Vad är det med öst som attraherar mig så mycket?
Egentligen är jag inte klok som gång på gång utsätter mig för dålig service, sura ansikten och vemod. Men jag kan bara inte sluta att älska det! Det är något speciellt med de gamla betongkomplexen, historiens vingslag. Det var en annan tid. En bipolär värld indelad i öst, väst och deras sattelitstater...kalla kriget, muren, propagandan. Och även om det har gått över ett decennium sedan allt föll så lever ju människorna som föddes och växte upp i Sovjet fortfarande. De har kvar sina minnen och beteenden.


Det finns något kärleksfullt hos de barska tanterna i biljettluckorna. Det finns något charmigt med de gamla caféerna som spelar shanson (sentimental "fängelsemusik") och serverar vodka med tomatjuice till. Och avgaserna, som antagligen är både radioaktiva och cancerframkallande på alla möjliga sätt, luktar så härligt!
På många sätt är öst fortfarande lite av en motpol, och det är nog därför det känns så exotiskt. Men man måste nog vara lite masochistiskt lagd för att lägga pengar på att resa till Vitryssland eller Ukraina istället för att ta en charter till Turkiet...