Машенька

Ja, bloggen har legat på is sedan Eurovision.
Jag tappade väl sugen helt enkelt och fastnade i mitt frenetiska tentapluggande.

Nu är sommaren förbi och jag har ännu en underbar resa till öst i bagaget.
Tågluffen med Henri blev verklighet. Vi åkte Vilnius-Minsk-Kiev-Lviv-Krakow på två veckor. Tyvärr tillåter inte min studentekonomi några längre semestrar och jag var tvungen att jobba hela resten av sommaren.
Ska inte ge mig på att sammanfatta resan. Det får räcka med att konstatera att det var en underbar upplevelse och att jag svävade på moln av välbehag nästan hela tiden.


Hösten är här, likaså studierna. Det där med att tveka inför juristlinjen är inte ett alternativ längre, nu har jag kommit så långt och känner mig mer och mer övertygad om att det är yrket för mig. Framförallt uppskattar jag att det är så konkret och allmänbildande - nästan allt kan jag ju koppla till min egen tillvaro.

Och Slaviska kommer att leva upp den här terminen, det är jag säker på. Vår första pub var helt perfekt!

Ryssland-Georgienkonflikten får jag behandla i ett annat inlägg. Kan dock redan nu påpeka att vinklingen i svensk media gör mig galen - vad som än händer är Ryssland den självklara fienden. Det måste vara rysskräcken som talar, den sitter tydligen väldigt djupt rotad i den svenska folksjälen. För om man ska se på saken från andra sidan har ju inte heller Saakashvili speciellt rena händer. Men de reflektionerna kommer sen...

Ryssland tog hem det för första gången! Jag tycker att de har gjort sig förtjänta av det trots att låten inte var den bästa.


Dima Bilan (OBS: efternamnet betonas på sista stavelsen) är en jättestor artist i Ryssland och OSS-länderna, så det var lite skrattretande att vi tog emot honom på en pytteliten scen i Kista galleria häromdagen. Det lilla utrymmet framför scenen var fullpackat med ryska tonårstjejer som hade köpt blommor och nallar för att ge till Dima. Vi lyckades på ett mirakulöst sätt komma in i publiken och fick en ganska bra plats.
Jag är faktiskt lite imponerad över att han har en så bra röst, den kom fram ännu bättre när han framförde låten nu...i eurovisionsammanhang är det ju verkligen ingen garanti att folk kan sjunga.

Nu hoppas jag bara på att Ryssland kan sänka ribban lite vad gäller visumkrångel så att man kan ta sig till Moskva nästa år för att se finalen (trots att en smärre förmögenhet lär gå åt för att leva där undertiden).

Bilden.

På en vecka gick Stockholm från grått till grönt, från regn till sol, sura ansikten till flirtiga. Stockholm är mitt hem, men jag blir inte nöjd här. Jag känner mig bara halvlevande.


Varje vår är det likadant: jag längtar tillbaka.
För två år sedan hade jag min vår i Moskva. Ryssarna började hänga i parkerna med öl och alkoläsk och militärerna bytte till sommaruniform. På marknaden i Izmajlovskij park tog man fram snygga vårjackor, linnen med spets, glitter och paljetter, glamorösa sandaler för alla smaker. Och moskvaborna lämnade stan över helgerna för att åka till datjan, vilket innebar enorma köbildningar på fredagar och söndagar.


Visst är jag lite mer tillfreds nu än tidigare - jag har inget val. Jag kommer inte kunna åka tillbaka förrän om tidigast två år. Tills dess får jag nöja mig med korta visiter till diverse OSS-länder och pubar med Slaviska föreningen.
Ryssland är mitt knark. Jag känner mig inte hel om jag inte med jämna mellanrum får prata ryska, dansa till rysk musik och bli tillrättavisad av barska ryska tanter.

Är det något som alltid får mig på gott humör är det att lyssna på Ruki Vverh. Det spelar ingen roll att jag har hört låtarna hundra gånger, att alla texter handlar om samma sak ("smulan min, jag saknar dig", "jag kommer aldrig att släppa dig", "var är ni tjejer?") och att musiken är simpel och platt.


Ruki Vverh ger uttryck för mellanstadiets oskuldsfullhet. Känslan av att vara kär i en ny person varje dag, fantisera om att hålla handen och gå på bio tillsammans. Det där som inte går att återvända till nu när jag är 20+ och alldeles för cynisk för mitt eget bästa.
Men Ruki Vverh ger mig möjligheten att fly vardagen och låtsas att jag är elva igen, dessutom på ryska.

Bilden.

Putin dementerar ryktena om honom och gymnasten.

Häromdagen var Igor och jag och såg filmen Import Export på Zita. Det var en stark upplevelse som jag inte riktigt smält än. Regissören lyckades beröra så många olika aspekter av mänskligheten på en gång, och på ett väldigt avskalat sätt.

Han fångade också skönheten i betongen och industrimiljön.
Kvinnan som går till jobbet uppklädd i päls och höga klackar, mitt i misären av skorstenar och förfallna byggnader. Hon och hennes mor som kånkar på vattendunkar och kokar vatten på gasspisen till badet. Inredningen i lägenheten med mattor på väggarna, tunna spetsgardiner och femtiotalsmöbler.

En hel del scener var väldigt magstarka. Speciellt de där den österrikiske killens styvfar förnedrade prostituerade kvinnor och behandlade dem som förbrukningsvaror. Men filmen hade inte varit fullständig utan dem. Skildringen av ålderdomshemmet i Österrike var både gripande och komisk...och väldigt talande för det moderna Europa där gamla människor stoppas undan och glöms bort av sina anhöriga.

Jag ska inte ens försöka sammanfatta mer. Man måste se filmen för att förstå, och det är verkligen en upplevelse värd pengarna om man har en böjelse för filmer som inte bara skildrar den sminkade sidan av livet.

Bilden.

Seminariet om mänskliga rättigheter i Ryssland som jag gick på igår gav mig inspiration och kraft att ta tag i kursen vi läser nu (trots att den inte har någon relevans i Ryssland) för att uppnå mitt mål.

Det är till Petersburg jag vill. SPBU. Det är bara där ett så sarkastiskt anslag (källa) kan sättas upp på juridiska fakulteten, jag älskar det!

Har man någon gång åkt tunnelbana i Moskva vet man att det finns ett helt system att anpassa sig till: man måste gå rätt, stå rätt och omplacera sig rätt inför avstigning.

Folk ignorerar inte varandras existens som här hemma utan ser aktivt till att ställa sig upp om det kommer någon babushka, någon med barn o.s.v. Och framförallt frågar man varandra om man ska gå av på nästa station eller inte. Ska man inte gå av så ser man till att lämna plats för dem som ska det...därmed flyter allt på trots att Moskva är en stad med över tio miljoner invånare och tunnelbanan i rusningstrafik är helt galet trång.

Jag tror att många som har spenderat en tid utomlands känner samma som jag. Man inser att det finns andra sätt att leva sitt liv, andra perspektiv. Och man får återfall och abstinens.


Den här låten får mig att vilja flyga iväg. Jag vill ha en rysk kiosk, en parkbänk, betonghus och träd med vitmålad stamm omkring mig.

Det är kvinnodagen idag, ännu en stor högtid i Ryssland och forna Sovjet.


Men medan man i Sverige tänker på jämställdhet och demonstrationer för kvinnliga rättigheter går assosciationerna i Ryssland till att hylla kvinnan just i egenskap av kvinna.
Man får som kvinna blommor, tårta och en paus från hushållsarbetet. Till en början störde jag mig lite på att kvinnodagen behandlas mer som en mors dag, men nu har jag börjat se det fina i det. I Ryssland visar man helt enkelt uppskattning och kärlek på ett annat sätt. Och eftersom könsrollerna är som huggna i sten blir det naturligt att dela in det på det här sättet (23 februari är som sagt mer eller mindre "mannens dag").


Svenskar vill vara jämställda och pk. Ryssar vill mest visa sina känslor och ha en anledning att fira. Skulle jag tvingas att välja mellan de två för resten av livet skulle jag nog faktiskt välja det senare. Men sen har jag ju också fördelen att kunna utnyttja allt bra som Sverige erbjuder, samtidigt som jag kan njuta av allt bra med Ryssland.

Tågluffen Litauen-Vitryssland-Ukraina (och lite Polen på slutet) är fortfarande på planeringsstadiet, men känns ändå lite närmare än förut. Snart ska vi köpa biljetter.

Ukraina har lockat mig under en tid, och även om jag var på Krim i somras känns det som att jag inte riktigt upplevde det riktiga Ukraina. Krim är ju så ryssdominerat och känns verkligen som en kvarleva från Sovjettiden med sina sanatorier, vandringsleder och linbanor.


Den här gången är tanken att åtminstone åka till Kiev och Lviv, med en liten avstickare till Tjernobyl.
Jag kanske inbillar mig, men ukrainare känns aningen livsgladare och fredligare än ryssarna. På konserten med Haydamaki var stämningen uteslutande trevlig och många hade satt på sig folkdräktsskjortor. Och bara det faktum att Verka Serduchka(länken rekommenderas starkt) är ukrainare styrker att inbillningen kanske har ett visst mått av sanning i sig.

Idag är det alltså presidentval i Ryssland, en stor icke-händelse som mer liknar en succession. Läste precis på gazeta.ru att Medvedev fått nästan 70% av rösterna.
Allt går som väntat med andra ord, och Ryssland har fått ett nytt ansikte utåt.


Att döma av det lilla jag har sett av Medvedev verkar han dock som en helt reko snubbe. Han försöker förvisso lägga sig till med Putins hållning, kroppsspråk och sätt att prata...men som Svenska Dagbladet uttryckte det känns han ändå mer som en nallebjörn än en stor läskig grizzly. Och det kan behövas efter alla KGB-assosciationer som Putin framkallade.


Åh vad jag saknar Ryssland! Nu har det snart gått två år sedan jag kom tillbaka därifrån och det verkligen kliar i hela kroppen av abstinens. Skulle lätt muta mig till ett multivisum på obestämd tid om det var möjligt.

SVT har för vana att sända antingen väldigt konstiga eller väldigt deprimerande dokumentärer om Ryssland. De två senaste, om Litvinenko och Politkovskaja, hör till den sista kategorin.


Jag blev mörkrädd av dem. Och ledsen. Speciellt när jag såg gummorna som bråkade med polisen om en affisch de ville sätta upp utanför Politkovskajas hus, där de hade skrivit en dikt om vad som höll på att hända med yttrandefriheten. Dessa gummor, som har varit med om så otroligt mycket, som har burit Ryssland på sina axlar alla dessa år....tagit hand om sina barn, föräldrar och medmänniskor.
Ryska gummor är väldigt respektingivande. Det förvånar mig att så många av dem lyckas behålla värmen inom sig, omtanken om andra. Har man en gumma nära sig på stan känner man sig trygg (medan en polis innebär raka motsatsen).


En idé som genomsyrar Ryssland är att landet inte klarar sig utan en stark ledare. Det började redan när de tog Rurik som sin enväldige härskare på 800-talet:
"Земля наша велика и обильна, а порядка в ней нет. Приходите княжить и владеть нами" (ung. "Vårt land är stort och rikt, men i det finns ingen ordning. Kom bli vår furste och härska över oss").


Idag är det Putin som är Rurik, och de flesta ryssar verkar tycka det är okej så länge han skapar ordning. Men hur mycket kan det ryska folket acceptera? Är det verkligen rimligt att så många journalister och andra människor i opposition har mist livet? Är det verkligen Rysslands öde?

Idag är det männens stora högtid i Ryssland - fosterlandets försvarares dag.
Tidigare har den hetat röda arméns dag och sovjetiska arméns dag. I likhet med många andra gamla sovjetiska högtider har den bara bytt namn och finns kvar även i det post-sovjetiska Ryssland.


Av dessa gamla högtider är det nog egentligen bara segerdagen den 9 maj, День победы, som har kvar sin innebörd. Dagens högtid har mer eller mindre blivit en mannens dag. När vi bodde i Moskva hade klubbarna armétema och vi uppvaktade killarna vi bodde med genom att köpa blommor till dem.


Slaviska puben ikväll kommer ha ett liknande tema.
Det känns lite politiskt inkorrekt med tanke på alla negativa assosciationer till dagens ryska armé, men ibland måste man få släppa lite på allvaret och bara ha roligt. Dessutom kan vi passa på att köra lite sovjetkitsch och jag får spela mina favoritlåtar med Любэ. Ska snart ut på stan och leta efter ett kamouflagenät.