Машенька

SVT har för vana att sända antingen väldigt konstiga eller väldigt deprimerande dokumentärer om Ryssland. De två senaste, om Litvinenko och Politkovskaja, hör till den sista kategorin.


Jag blev mörkrädd av dem. Och ledsen. Speciellt när jag såg gummorna som bråkade med polisen om en affisch de ville sätta upp utanför Politkovskajas hus, där de hade skrivit en dikt om vad som höll på att hända med yttrandefriheten. Dessa gummor, som har varit med om så otroligt mycket, som har burit Ryssland på sina axlar alla dessa år....tagit hand om sina barn, föräldrar och medmänniskor.
Ryska gummor är väldigt respektingivande. Det förvånar mig att så många av dem lyckas behålla värmen inom sig, omtanken om andra. Har man en gumma nära sig på stan känner man sig trygg (medan en polis innebär raka motsatsen).


En idé som genomsyrar Ryssland är att landet inte klarar sig utan en stark ledare. Det började redan när de tog Rurik som sin enväldige härskare på 800-talet:
"Земля наша велика и обильна, а порядка в ней нет. Приходите княжить и владеть нами" (ung. "Vårt land är stort och rikt, men i det finns ingen ordning. Kom bli vår furste och härska över oss").


Idag är det Putin som är Rurik, och de flesta ryssar verkar tycka det är okej så länge han skapar ordning. Men hur mycket kan det ryska folket acceptera? Är det verkligen rimligt att så många journalister och andra människor i opposition har mist livet? Är det verkligen Rysslands öde?

Idag är det männens stora högtid i Ryssland - fosterlandets försvarares dag.
Tidigare har den hetat röda arméns dag och sovjetiska arméns dag. I likhet med många andra gamla sovjetiska högtider har den bara bytt namn och finns kvar även i det post-sovjetiska Ryssland.


Av dessa gamla högtider är det nog egentligen bara segerdagen den 9 maj, День победы, som har kvar sin innebörd. Dagens högtid har mer eller mindre blivit en mannens dag. När vi bodde i Moskva hade klubbarna armétema och vi uppvaktade killarna vi bodde med genom att köpa blommor till dem.


Slaviska puben ikväll kommer ha ett liknande tema.
Det känns lite politiskt inkorrekt med tanke på alla negativa assosciationer till dagens ryska armé, men ibland måste man få släppa lite på allvaret och bara ha roligt. Dessutom kan vi passa på att köra lite sovjetkitsch och jag får spela mina favoritlåtar med Любэ. Ska snart ut på stan och leta efter ett kamouflagenät.

Idag har jag varit på jakt efter tofflor.
Eftersom jag numera bor i korridor tänkte jag göra slag i saken och skaffa ett par äkta тапочки att luffa omkring i när jag är hemma. Men det var svårare än jag trodde. Var i en massa skoaffärer och det närmaste jag kom ett par okej tofflor var rosa flufftofflor med en dödskalle på, i storlek 30 (!). Är man vuxen är man tydligen förvisad till antingen svindyra fårskinnstofflor eller sånadär fula arbetstofflor som inte värmer tårna och som i värsta fall ger skavsår.


I Ryssland är toffelkulturen väldigt utbredd. Det är obligatoriskt att ha tofflor på sig inomhus och är man på besök hos någon finns det alltid ett eller flera par extra gästtofflor man kan låna.
Tofflor säljs precis överallt! Allt från jättebilliga filttofflor till glamorösa tofflor med klack (såklart). Man hittar dem i snabbköpet, på gatan, i kiosker...för man kan aldrig ha för många tofflor hemma. De används flitigt och av alla.
Här är en artikel om tofflor på ryska som rekommenderar att man byter tofflor minst en gång om året, samt påstår att vitryska tofflor inte luktar (till skillnad från kinesiska).



Under mitt år i Moskva lyckades jag bli hjärntvättad av toffelkulturen. Och jag ångrar fortfarande att jag slängde mina skitsnygga röda fjärilstofflor som jag köpte i Izmajlovskij park för 40 rubel. Trodde väl att jag skulle avvänja mig när jag väl kom tillbaka hit...

Henri tipsade mig om sidan www.101.ru som har samlat hur många radiokanaler som helst.
Favoriten just nu är Военная песня som spelar småmysig musik om krig och lumpen (vad annars?).

En av ryskans största skatter är enligt mig diminutiven. Diminutiv (ry. уменьшительная форма) används för att beskriva litenhet och i ryskan bildas de genom att använda olika suffix:

• Vill man vara lite extra gullig eller snäll mot någon kan man t.ex. bjuda på lite кофейку с молочком (ungefär "litet gulligt kaffe med gullig liten mjölk") istället för vanligt tråkigt och anonymt кофе с молоком (kaffe med mjölk).
• Är någon törstig kan man erbjuda водичка (diminutiv för vatten) eller rentav водочка (diminutiv för vodka, som i sin tur från början måste ha varit diminutiv för vatten...det är i alla fall min misstanke).
• Tänker man på behagligt väder dyker såklart ordet солнышко (liten sol) upp i huvudet i stället för det neutrala солнце (sol)

Till diminutiven hör också dessa oändliga varianter av människors namn. När jag umgås i ryska kretsar kallas jag väldigt sällan för Maria. Jag blir åtminstone en Masha. Är det ännu hjärtligare blir jag Marusia, Mashenka, Manja o.s.v.
Diminutiven är som gjorda för att visa omtänksamhet och kärlek! Jag blir alltid lika glad när någon använder dem i min närhet och försöker lära mig att behärska dem själv på ett naturligt sätt.


Refrängen i låten Kafeshka (litet café) med Alla Pugacheva och Maksim Galkin bygger i princip helt på diminutiv, den är så söt!

Mer storslaget och dramatiskt än så här blir det inte.
Även om du inte gillar den här typen av musik ber jag dig hålla ut till refrängen. Sofias röst är en såndär röst som når in under huden även på den mest hårdnackade människa. Och lägg därutöver till låttexten så kan ju vem som helst bli berörd.

Aktuellt hade ett intressant reportage om det kommande presidentvalet i Ryssland. Först visade de Putins sista officiella tal och sedan följde de med Medvedev på turné. Jag gillade gurkodlingen mitt i Sibirien.


En sak som alltid är lika förbryllande i dessa sammanhang är att man inte kollar upp det korrekta uttalet av namnen. Varför blir det Mäddväddävv i stället för Medvedev (d.v.s. med långa e:n)? I svenskan har vi ju både långa och korta vokaler. Elin uttalas ju t.ex. inte Ällin. Därför borde det inte alls vara svårt att uttala Medvedev som det ska uttalas (bortsett från palataliseringarna och övergången till tonlöshet när tonande vokaler är i final position...och reduceringen av "e" till "i" i obetonad position, det blev visst ganska komplicerat tillslut).
Här har jag en kvalificerad gissning om att man har gått omvägen via amerikanska medier.


Ett annat intressant fenomen är att majoretiten av alla svenskar tror att tack på ryska heter spatsiba. Jag trodde också det innan jag började läsa ryska. Tack heter i själva verket spasibo (men uttalas spasiba eftersom obetonat "o" uttalas "a").
I det här fallet har Henri och jag kommit fram till att det är det palataliserade s:et som spökar. Palataliseringar finns inte i svenskan och kanske försöker man kompensera det med att slänga in ett t-ljud istället?

Har man ett intresse för uniformer är Ryssland eller andra gamla Sovjetrepubliker platsen att odla det på.
Det går knappt att lämna hemmet innan man stöter på en man i uniform. Oftast är det en milis, men det kan hända att man stöter på någon värnpliktig eller någon med högre rang.



Ett av mina starkaste uniformminnen var när Kerstin och jag för några år sedan åkte tåg mellan Moskva och Jaroslavl. Vi skulle köpa något ätbart i restaurangvagnen och stötte ihop med några killar som gjorde lumpen. Trots knagglig ryska gick det att kommunicera och vi framstod nog som ganska exotiska.
Det slutade med att vi hängde med grabbarna hela resan, satt tillsammans med dem och festade och svarade på hundra frågor om Sverige. Att sitta mitt bland femton uniformklädda killar kändes fantastiskt! Och när vi skulle gå av var de riktiga gentlemen och skulle bära våra väskor, hålla handen när vi hoppade ut på plattformen etc. etc.


Jag vet inte vad det är som gör det. Om det är den smutsiga, grova manligheten som framträder så tydligt. Om det är assosciationer till tappra soldater som skyddar dem de älskar, eller längtan efter trygghet.
Här hemma är det inte alls samma sak. De få uniformklädda personer jag har sett har varit rena och fräscha, kamouflageuniformen har inte ens sett använd ut. Jag vill ha uniformen smutsig och välanvänd, om det inte är en paraduniform såklart. Och man ska känna lukten av billig tobak och testosteron.


Gubbrockbandet Lube gör sentimentala låtar om krig, soldater och kärlek. Minnet efter andra världskriget lever än och det är inte utan anledning man slår på stort varje år den 9 maj för att fira segerdagen över nazisterna.


(Sedan ska man inte glömma att lumpen i Ryssland kan vara minst lika farlig som ett krig. Mödrar gör ofta allt de kan för att deras söner ska slippa tjänstgöra eftersom övergreppen inom armén är omfattande...men det sparar jag till ett annat inlägg)

Bandet Haydamaki från Ukraina kommer att spela på Södra teatern den 29 februari!
Jag har redan börjat värma upp...

Jag saknar:

• kefir
• syrki (ryskt färskostgodis)
• marinerat gräs från marknaden (черемша)
• kvass
• snabbmatspannkakor från Teremok (helst med svamp- och ostfyllning och dill som topping)
• bakad potatis från Kroshka Kartoshka
• restaurangkedjorna Mu-mu och Elki-palki
• syrbusa (ostpirog)
• piroger med kål- eller svamp- och potatisfyllning
• sopporna borsjtj och soljanka
• vareniki med bärfyllning
• Flagman-vodka
• Sovetskoe Shampanskoe
• Alkoläsken "Trofi"

Könsroller känns som en självklarhet i Ryssland. Åtminstone om man jämför med Sverige.
Kvinnan ska fixa till sig och mannen ska vara джентльмен (gentleman). Kvinnan lagar maten och mannen drar in pengarna till hushållet. Och det här med vänskap mellan män och kvinnor fungerar inte riktigt.
Själv har jag i min kvinnoroll gått från ena extremen till den andra, för att slutligen placera mig någonstans i mitten. Och jag anpassar mig beroende på miljö, tar det bästa av det bästa.


På ett sätt är det en trygghet att ha de där fasta rollerna att falla tillbaka på. Att kunna fastslå att det här är typiskt manligt och det här är typiskt kvinnligt. Precis som att jag kan falla tillbaka på min svenskhet när jag är i Ryssland och hamnar i situationer som får mig att känna mig som ett ufo.
Men i slutändan vill jag hellre vara människa än kvinna (och svensk, medelklass, 80-talist och alla andra stämplar jag kan sätta på mig själv) - måhända att mitt beteende ibland är typiskt kvinnligt eller typiskt svenskt, men mest av allt är det typiskt Maria.





Har läst lite artiklar om män och kvinnor på www.gazeta.ru.
En artikel hävdar att män är roten till all ondska, en annan att världen skulle vara bättre utan män. En tredje försöker neutralisera det hela och dra upp för- och nackdelar med båda könen. Den gemensamma nämnaren för alla artiklar är att det finns bestämda uppfattningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Diskussionen om att könsroller skulle vara konstruerade istället för biologiska finns överhuvudtaget inte.

När man kommer i kontakt med andra länder och kulturer tvingas man verkligen reflektera över sina nationella och kulturella egenheter.



Något som var väldigt påtagligt när jag började åka till Ryssland var att jag kände mig mycket mer levande där. Självklart berodde det i viss utsträckning på att Sverige var vardag och Ryssland äventyr, men rent allmänt verkar ryssar leva mer i nuet än svenskarna.
I Ryssland är det inte konstigt att bara dyka upp utanför någons dörr utan att föranmäla sig. Man behöver inte "boka in" fika med sina vänner två veckor i förväg och hemmet är inte en lika privat sfär som här hemma. Hur gärna jag än vill att folk ska kunna komma och gå hemma hos mig är det ändå min privata zon, och det är lite känsligt att öppna den delen av mig själv inför andra.


Vår lägenhet i Moskva var öppen för alla.
Vi hade ständigt nya gäster och fester. Atmosfären var levande och välkomnande...sådär som man vill att det ska vara här hemma också. Men det är så svårt att få in den där spontaniteten i sin svenska vardag! Jag kommer hela tiden på mig själv med att vilja planera in allt i detalj. När jag vaknar vill jag ha en preliminär plan för dagen, och om något oförutsett inträffar blir jag lite stressad och måste organisera om i huvudet.


Igor har skaffat tv från comhem och har en massa utländska kanaler. Igår jämförde vi lite vad man sände på primetime i de olika länderna och likheten mellan tyska, italienska och ryska kanaler var slående! Det var show, glitter, cirkus, folk som klädde ut sig/klädde upp sig och klappade händerna. Livsglädje helt enkelt.


Är det bara jag eller är inte svenskheten lite för torr? Jag är rädd att vår kultur kommer att dö ut om vi inte livar upp den lite...som det är nu kan många bara släppa loss, dansa och festa när de super. Och på en lördagskväll sänder man "America's funniest home videos" på tv som för att kompensera för att vi är så jävla tråkiga. Kom igen Sverige, bättre kan vi!

Jag har varit DJ för första gången i mitt liv, det var verkligen skitkul! Framförallt för att det var på Slaviska och för att jag fick spela alla mina slaviska favoritlåtar.
Det var en speciell känsla att ha full kontroll över musiken och se vilka slags låtar folk gick igång på.


Sedan tidigare är WWW, Tjernyj bumer och Dancing Lasha Tumbai stora favoriter. Något som förvånade mig lite var dock att Sofia Rotaru var så populär. Jag trodde att folk skulle ha samma förhållande till henne som till Alla Pugatjeva - d.v.s. att de gillar henne men skäms lite för att erkänna det eftersom det är deras föräldrars musik också.


Folk verkade vara nöjda med mig och om folkviljan styr så kommer jag nog DJ:a på Slaviska ett tag framöver!

I Ryssland är det helt okej att se extravagant ut. Ju mer spets, bling-bling och pälsimitiation desto bättre. Extrema färger och kombinationer är inget problem. Det är en otrolig frihet! Om jag bortser från min punkarperiod har jag aldrig kunnat leva ut så mycket i klädväg som i Ryssland.
Tyvärr är atmosfären i Sverige lite hämmande, så många av mina ryska klädesplagg ligger sedan länge i garderoben och väntar på nästa slaviska pub.



För skofetischister är Ryssland och andra gamla Sovjetrepubliker rena paradiset.
Kvinnor går i klackar oavsett väder och årstid. Snygga och billiga skor går alltid att hitta, och om klacken skulle gå av finns det en ремонт обуви (skomakare) i varje gathörn som fixar klacken för en billig penning.
Till min stora besvikelse är det jättesvårt att hitta skor i samma klass här hemma. De är både dyrare och fulare. Igår slog jag dock till på ett par rea-stövlar från Din Sko....klacken kunde ha varit högre och nosen spetsigare, men man kan ju inte få allt.